web analytics

Blog

Modevecka, botox, nya vanor och en diamant

19 februari 2016,   By ,   0 Comments

I London pågår det modevecka med höstmodet 2016 och här hemma i Stockholm är det töväder. Längtan efter vår börjar bli ordentligt svår. Och rim blev det också, kan man tänka. Man blir så spirituell när våren kommer på tal.

Det tycks också modevärlden ha blivit. Läste i DN i morse att en spådam besökte modeveckan här i Stockholm tidigare den här månaden.

”Spådamen Vivians närvaro under modeveckan är knappast en slump. Både inrednings- och modebranschen frossar just nu i ”spirituella influenser” (drömfångare, ”onda ögon”, månar och stjärnor) och tidningar som Elle och Styleby har målat upp dem som säkra stilkort i vår.”

Foto: Anette Nantell

Spådamen Vivian Eklöf Johansson. Foto: Anette Nantell

Det är alltså inte bara modet från 60- och 70-talet, utan också så mycket annat från vår ungdom, som nu kommer tillbaka. Så mycket ”nytt” kommer, som man känner igen. Jag tror till exempel att astrologi kommer att segla upp på trendhimlen inom kort, om det inte redan har gjort det. Vad man höll på med det som tonåring, oj,oj. ”Nä, han är fisk, det funkar inte med skytten. Vad synd!”, var saker som man sa, och sedan obönhörligen sållade bort tanken eller känslan som agnarna från vetet. Livet var svartvitt. Klara regler, och snabba antaganden. Och vad lite man egentligen visste…

Nu vet vi desto mer. ”Om jag tittar tillbaka så verkar det som att jag var aningslös innan jag blev 50”, som författaren Nora Ephron sa.

Nora Ephron

Nora Ephron

Precis så känner jag också. Tack gode gud för att man blivit äldre. Mycket bättre nu, tycker jag. Jag gillar att allt inte är solklart och svartvitt, utan mycket mer komplicerat och sofistikerat än så. Att uppskatta nyanserna, och att inte tro sig veta allting, gör livet mer spännande. Någon sa att man inte ska försöka förstå livet, bara uppleva det, och det ligger väl någonting i det.

Eller som Oscar Wilde sa ”I’m too old to know everything”.

Daphne Selfe, 87

Leenden smittar

Läste något annat häromdagen, i DN också. En artikel om hur leenden smittar. Att vi genom att härma ansiktsuttryck kan leva oss in i vad en annan person berättar och känner. Har man då botox injicerat i ansiktet, vilket som bekant begränsar rörelseförmågan, så får man också en sämre inlevelseförmåga än andra. Vilket också omvänt leder till att de botoxinjicerade personerna inte kommer att kunna förmedla sina känslor p.g. av stelheten i ansiktet, och därmed inte heller kommer att kunna få möta samma empati som andra. Det är ju upprörande! Ett sådant urholkande av själen, av medmänskligheten.

Lauren Hutton, botoxfritt leende

Näe, fy fabian, låt oss le och uttrycka oss som vi vill, så får vi ett rikt och levande liv. Och vem bryr sig egentligen om våra rynkor? Förresten vad är det för fel på rynkor? Det ska väl synas att man levt? Vissa rynkor är förstås lite trevligare än andra att titta på, hellre skrattrynkor än bekymmersrynkor om man säger så, men med tanke på hur motsatsen skulle se ut så föredrar jag ett rynkigt, levande ansikte än en slätstruken, uttryckslös nuna. Absoluta!

Diamanthandlaren

Apropå rynkiga ansikten, äldre och utseenden så måste jag berätta historien om diamanthandlaren.

I min ungdom så jobbade på Hallbergs som då låg i ett gammalt apotek i ett hörn på Drottninggatan. En av mina arbetskamrater var en rödhårig, livsbejakande, äldre kvinna med hes och mörk röst, som ofta var klädd i leopardmönstrat, guldkedjor och urringat upptill. En dag kom en av hennes vänner och hälsade på, en alldagligt klädd äldre man. De hälsade glatt på varandra, skämtade och verkade vara mycket goda vänner.

Efter ett tag frågade min arbetskamrat honom om han hade något att visa henne. Mannen nickade, och min arbetskamrat gick då och låste butiksdörren. Mannen log hemlighetsfullt mot oss båda och tog upp sin väl använda, svarta plånbok. Han öppnade den och drog upp ett blixtlåsfack. Ur facket plockade han fram en enorm diamant som han höll i lampskenet från lampan över disken. Den makalösa vita stenen gnistrade så starkt att jag nästan fick ont i ögonen. Den var enorm! Den mätte ca. 12 mm i diameter, vill jag minnas. Min arbetskamrat och jag stirrade som hypnotiserade på den glittrande stenen, en lång stund. Min arbetskamrat frågade sin vän hur mycket den var värd, och han svarade något om en svindlande hög summa. Han hade just varit i Antwerpen och köpt stenen på den stora diamantmarknaden där. Jag frågade mannen ”Men hur vågar du gå runt med den i fickan, bara så där?” Mannen log med plirande ögon, nöp i sina beiga gubbpaltor och sa ”Om jag klär mig så här så är det ingen som lägger märke till mig och tror att jag bär på något värdefullt.

Den diamanthandlaren kände till vikten av signaler och klädsel!

Diamond

Med våra kläder uttrycker vi vem vi är eller vill vara, på bara några sekunder. Men för att komma fram till ett uttryck som stämmer med den vi är, som vi vill signalera att vi är, så tar det avsevärt lite längre än några sekunder, inte sant?


Vill du lägga in något nytt i din stil får du låta det ta tid, innan det känns vant.

Nya vanor

Häromdagen hade jag en kund som satt fast i svartträsket. Hon ville vidare och utveckla sin stil och hade provat med färg och mönster, men gett upp. Jag frågade henne hur många gånger hon hade provat plaggen, hur länge hon försökt, och hon svarade att hon hade provat det nya en eller ett par gånger.

Det är lätt gjort i dessa quickfix-tider att inte ge saker och tid den tid de behöver. När det gäller nya vanor och ny klädstil inbegripen så kanske du vet att det tar minst 3 veckor för en ny vana att sätta sig. Åtminstone var det vad jag visste, tills jag nu precis googlade det och då upptäckter att det tar längre tid än så, i snitt tar det 66 dagar!

Ingen ny vana går av sig själv med andra ord, det krävs beslutsamhet och vilja. Så om du vill addera mer accessoarer till dina outfits eller börja bära mer färg t.ex. då vet du att genom tålamod och upprepning så kommer det så småningom att kännas lika naturligt som allt annat du redan har som vana.

Jag brukar likna det vid att börja bära förlovnings- eller vigselring, särskilt för männen som brukar vara ovana vid ringar. Först känns det ovant, snudd på obehagligt, och du tänker på den där ringen hela tiden. Men efter ett tag så känner du inte av den alls. Och med tiden så känner du dig till och med naken utan ringen, om du glömmer att ta på den en dag.

Så att så är det! Ge inte upp om du vill börja med något nytt. På det bara, om och om igen så sitter det snart där lika självklart som allting annat som blivit en vana.

Lycka till!

Avslutar med som jag tycker supersnygga 50+vänliga outfits från Banana Republic, och Damien Cuypers illustrationer från Londons Fashion Week, vilket är ett nytt grepp. Andas det inte lite 70-tal det också?

Trevlig helg!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


VÄLKOMMEN TILL 50+MODE!

I mitt yrke som personlig stylist hjälper jag alla, oavsett kropp, ålder och kön att hitta sin stil, sina färger, och att bli sin egen stylist.
50+Mode är en blogg för alla nyfikna, men vänder sig främst till kvinnliga 50+are som är intresserade av mode. Stiltips och garderobstips varvas med reflektioner över sådant som vi som har varit med ett tag, ställs inför. Finns det några stilförebilder för oss? Kan vi lära oss något av dom? Hur ska vi förhålla oss till rynkor? Till grått hår? Hur klär man sig för att uthärda klimakteriets vallningar, och åldrade kroppens förändringar? Hur handskas man med färger när man blir allt blekare? Och hur hanterar man sin eviga kärlek till svart…?

 

Marie Tostar-Lindner, Personlig stylist och 50+bloggare

 

PRENUMERERA

Ja tack! Jag vill gärna prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

SENASTE INLÄGGEN
POPULÄRA INLÄGG & SIDOR
Följ 50+Mode på Instagram
Följ Tellclothes på Instagram
FÖLJ 50+MODE:
Follow on Bloglovin
Blogglista.se
KATEGORIER
TIDIGARE INLÄGG
TRANSLATION – Yes please!
%d bloggare gillar detta: