web analytics
Lauren Conrad's home is as stylish as she is

”Om bara jag kunde vara lika perfekt som den amerikanska dokusåpastjärnan, designern och författaren Lauren Conrad…” Bilden som målas upp i media hur perfekta liv stjärnor lever väcker oförtjänt mycket avund och mindervärdeskomplex hos oss som konsumerar det. Läs artikel här
foto: InStyle

Överallt i annonser, retuscherade reklambilder, tidningar, i social medier, filmer och tv-program prackas vi på ideal, ouppnåeliga sådana, om hur lyckade vi kan bli om vi bara lever det perfekta livet. Det är inte så lätt att stå emot. För någon av oss. Inte ens stjärnorna som de fantastiska reportagen skrivs om. Hetsen kan drabba oss alla, hur bra vi än har det.

cary grant

”Everyone wants to be Cary Grant. Even I want to be Cary Grant.”/ Cary Grant.
Det fanns redan då när Cary Grant hade sin storhetstid, men det har blivit värre, illusionen om det perfekta livet, den perfekta människan, det onåbara, som lätt gjort drar iväg med oss.

Du ska träna din kropp hårt och tycka att det är toppen, du ska svänga ihop en lyxig och samtidigt också helst nyttig och kravmärkt middag, du ska ha en gullig familj och sköna vänner, du ska ha ett vackert hem, du ska vara vacker men naturligt vacker, du ska raka dig och sminka dig men för guds skull inte spackla dig, du ska vara modemedveten och ha en egen stil, du ska ha koll på de senaste trenderna, du ska resa till exotiska resmål och ta gudomligt vackra foton som du självklart lägger ut på facebook och instagram, du ska twittra smart och slagkraftigt och ha massor av följare, du ska ha ett fantastiskt sexliv och en underbar man som ger dig blommor varje fredag, du ska ha en perfekt trädgård, du ska baka surdegsbröd och smarriga bakverk, du ska vara politiskt insatt, du ska ha sett de senaste filmerna, serierna, tv-programmen, du ska … Stopp!!! Jag drar i nödbromsen nu. Måste få ett slut på det här vansinnet, den här hetsjakten på oss stackars människor, och då allra främst kvinnor. Och allra, allra värst är det för de unga tjejerna.
Men röster har börjar höjas… Tack och lov. I DN t.ex. har man på sistone kunnat följa en serie på Insidan om att Våga vara operfekt.
En bloggerska, Michaela Forni, skrev till slut en dag  ”Jag kan inte vara perfekt tyvärr” och fick ett stort gensvar från sina läsare. En amerikansk forskare och sociolog, Brené Brown, belyser att särskilt vi kvinnor känner mer skam än män över att inte vara perfekta. Sociologen Anna-Karin Sahlin har skrivit boken ”Du ska vara perfekt”. Sanna Bråding undrar ”Sedan när blev det finare att gömma sig bakom en yta?”
(Läs artiklarna genom att klicka på de orangemarkerade meningarna.)

susannah sjöberg

Susannah Sjöberg

I Metro den 18 mars skrev Susanna Sjöberg att You’re damned if you do and damned if you don’t och menade på att vi kvinnor också skuldbelägger varandra för våra val, och då menade hon främst i valet mellan att amma eller inte. Läs här.
Men jag tänker att skulden och skammen också finns i vissa kretsar när det gäller huruvida vi ska göra skönhetsingrepp eller inte. You’re damned if you do and damned if you don’t. Vi ska se perfekta ut. Men på naturlig väg. Vilken paradox, milt sagt. Tänk om vi istället kunde tänka att perfekta, det är vi när vi ser ut som vi faktiskt gör. Men att det såklart inte skadar att göra det bästa vi kan, av det vi har. Och att vi sedan lär oss att vila i det, att det är ok, att vi duger.
Ämnet är viktigt, tycker jag. Och som bloggare känner jag ett visst ansvar där, även om mina läsare kanske inte är lika lättpåverkade som de unga och mest utsatta kvinnorna, som behöver det största stödet.
Med tanke på mitt till synes ytliga bloggämne så skulle man kanske tro att jag tror på det perfekta livet. Det kunde inte vara mer fel. Jag vill, och jag tror att vi mår bättre utan kravet på det. Och jag tror att även vi mogna kvinnor mår bra av att bli påminda då och då om att vi inte behöver eftersträva att vara perfekta. För ingen ÄR ju perfekt, i betydelsen felfri. Så enkelt är det. Idealet är alltså helt ouppnåeligt och har ingen som helst verklighetsförankring. Vem vill förresten ha en vän, en partner, en arbetskamrat, en granne som är perfekt? Inte jag i alla fall. Fast ibland kan det verka som om folk lever så perfekta liv, utifrån sett. Och kanske gör ditt liv det också. Men faktum kvarstår. Vi är inga gudar, vi är människor, och det som gör oss mänskliga, till skillnad mot gudarna, är våra blottor, våra otillräckligheter och våra svagheter. Bjussar vi på våra operfekta sidor så vinner alla på det. Vi människor tycker om att känna igen oss i varandra, och vi vill kunna slappna av i vår mänsklighet och tycka att vi duger som vi är. Om vi känner att vi duger som vi är, så kommer vi också att känna mer kärlek, tolerans och ömhet, både för oss själva och andra.
Så mycket bättre kan det alltså bli!

happiest-people

Så här slutade Michaela Forni sitt blogginlägg för fyra år sedan när hon hade fått nog :

”Förlåt mig men jag hatar verkligen gym. Och jag älskar kolhydrater. Jag tycker godis är jättegott. Jag har inte så fint hår. Min mage är rätt mjuk. Mina ben är inte milslånga. Jag har inte hunnit läsa nyheter på flera veckor och har ingen aning om vad som händer i världen just nu. Jag har inte sett en rad av alla de klassiska filmer man ’måste ha sett’. Jag gråter offentligt oftare än vad som kanske anses vara okej.
Jag hoppas att jag kommer sluta bli påverkad av den bransch jag jobbar i och det samhället jag lever i. Att jag, och alla ni andra som känner igen er, lär oss att sänka kraven på oss själva. Jag orkar inte vara trött på mig själv när jag inte lyckas med allt. Jag vill bara vara glad över mig själv för det jag har åstadkommit och den jag är”.

Även inom träning börjar nya tankar gro. Läste nyligen hur vi istället för att tänka att vi måste dra in på njutfulla saker, kan tänka att vi lever som vanligt och istället lägger till allt som är nyttigt. Då finns det plats för njutning, och det nyttigare livet blir mera lustfyllt och mindre kravfullt. Då ligger fokus på att må bra, och inte på att vara duktig.


gummesson-elizabeth-good-enoughDet är dock inte alltid som man är medveten om att man flåsar med i hetsen. Så var det för mig. Men när jag för några år sedan läste boken Good enough av Elisabeth Gummesson så insåg jag att jag, precis som så många andra, försökte hinna med så mycket som jag trodde var så viktigt, ända tills jag ställde mig frågan För vem? Och kom då fram till att ingen kommer att betygsätta mig. Ingen av mina närmaste kommer att tycka mindre om mig för att jag taggar ner lite, och blir en mer avspänd och nöjd människa. Och det stämde ju. Men jag är inte perfekt på det heller. Jag faller fortfarande pladask i fällan ibland, då jag spänner bågen för hårt och tror att allt måste vara så perfekt. Fastän jag vet att ingen egentligen bryr sig.

För så är det ju.
Var och en är så upptagen med sitt till synes perfekta liv så de har inte tid att se mina smulor på golvet, mitt flagnande nagellack, mina sladdriga överarmar, mitt hopplösa hår, min usla kondis, min hör och häpna operfekta garderob! Ja, men nu svor jag väl i kyrkan..! Men jag vill ju inte bidra till illusionen om det perfekta livet.
Så lyssna noga nu.
Jag har ingen walk-in-closet. (Surprise!!!) Min garderob är alldeles för full. Den rymmer alltför många förhatliga trådgalgar från kemtvätten som kläderna inte mår bra av, för att kläderna över huvudtaget ska få plats. Så kläderna hänger för tätt och blir alldeles skrynkliga. De tusen smyckena är utspridda på flera ställen, så att jag inte alls har den där översikten som jag så varmt förespråkar. Och det händer att jag också står framför min välfyllda garderob och stönar över att jag inte har något att sätta på mig.
Naturligtvis finns det mer som är operfekt i mitt liv som jag skulle kunna berätta om, men jag tror att jag stoppar där, meddelandet har säkert gått fram; Inte ens garderoben är perfekt hos garderobsexperten! Då kan ni ju tänka er resten 🙂
Men ok, min blogg handlar inte framför allt om mig, så jag måste kanske inte vara brutalt uppriktig med allt. Min blogg är främst en modeblogg, och det största syftet med bloggen är att dela med mig av min yrkeskunskap, och ge råd och tips, som det sedan är upp till var och en att att dra nytta av, eller ej.
Men bloggen handlar som ni vet, också om hur livet är som 50+are, och där kan jag nog vara än lite naknare än hittills. Det ska jag tänka på när jag utgår från mig själv. Kanske vågar jag då också i ett inlägg dryfta att jag idag känner mig liten och värdelös. För att jag är människa och därmed mänsklig, med allt vad det innebär. För livet är ju inte så otroligt lättsamt och underbart som illusionen vill framhärda, som Anna-Karin Sahlin säger. Hon fortsätter…

”Det är oerhört viktigt att lyfta fram det samhälleliga perspektivet, att det finns en massa kommersiella intressen som påverkar oss att alltid sträva efter mer. Det finns en hel industri som vill att vi ska må dåligt och vara missnöjda för att vi ska ”konsumera” oss lyckliga. Den påminnelsen är viktig att ha med sig för att kunna genomskåda alla bilder och liknande som vi översköljs av.”

Ha en skön och riktigt slapp helg på er!

Categories:

Comments are closed

%d bloggare gillar detta: