web analytics

Blog

Om rynkor / del 1 – Vivecas Vänner

01 oktober 2012,   By ,   2 Comments
viveca bäst

Viveca Lindfors som äldre, i full blom

Ute på en restaurang en kväll för många år sedan, pratade jag och vännen B (f.ö. samma vän med påsen över huvudet i inlägget ”den osynliga åldern” ) om rynkornas vara eller inte vara. Vi var båda rörande överens om att den här tidens fixering vid unga ansikten är en förbannelse som skapar så mycket onödigt lidande, med inbillade komplex och dåligt självförtroende. Reklamen, och i stort sett hela marknaden vänder sig till främst unga människor, och dagligen överöses vi med reklam för diverse ansiktskrämer som ska hålla oss rynkfria, läs lyckliga. En förfärlig propagande som är svår att stålsätta sig emot. Missnöjet över ens egna rynkor smiter sig in, fastän man kanske är rätt nöjd med sitt ansikte och sitt liv, och egentligen inte bryr sig. Jag och B fastslog att många, många ansikten faktiskt vinner på att få rynkor, att det är fantastiskt att kunna ”läsa” ett ansikte utifrån rynkorna, som spår av det liv som personen hittills levt. I nästan samma sekund nämnde vi sedan ett exempel på en kvinna som, enligt vår tycke, bara blivit vackrare med åren, som var mer fantastisk i sina rynkor än utan. Den kvinnan är en utmärkt förebild, och hon heter Viveca Lindfors, såklart. En häftig och utlevande kvinna med en karaktär och utstrålning som bara växte sig starkare med åren. Viveca Lindfors gick bort 1995, men är fortfarande högst levande för oss. På skoj bildade vi den kvällen klubben Vivecas Vänner, en klubb för kvinnor som bejakar sina rynkor, en klubb som motgift mot åldersdiskrimineringen i samhället. Klubben har endast två medlemmar, min vän B och jag. Man kanske skulle bilda en facebookgrupp?

Viveca Lindfors som ung, underskön, men utan sin härliga charm som kom med rynkorna, tycker vi i klubben Vivecas Vänner

Jag träffade Viveca Lindfors en gång, på en föreläsning som hölls på den engelska teatern på Drottninggatan. Jag var 20 någonting, och redan då mycket fascinerad av henne. Det var en intressant föreläsning om hennes arbete som skådespelerska, och Viveca var mycket fängslande att höra på. Med sin speciella röst med lätt amerikansk accent, berättade hon om sitt fascinerande liv. Hon sa många klokheter, och jag slogs av hennes starka och magnetiska utstrålning. Jag var som förtrollad, och efteråt kunde de som ville i publiken ställa frågor till henne. Vi var en liten skara som samlades vid scenkanten och jag ville ställa en enda fråga. En lite naiv fråga, men jag behövde få höra hennes svar. Jag var ung gu’bevars, jag var vilsen, och jag hoppades att hennes svar skulle hjälpa mig att ta ut riktningen i mitt liv. Jag undrade hur hon gjorde, hur hon bar sig åt för att vara den hon var, så jag frågade henne ”Hur ser du på dig själv?” Hjärtat bankade i bröstkorgen och jag tvekade en kort sekund över mitt modiga tilltag, men Viveca sprack upp i ett ömt leende, och tusen vackra rynkor spred sig i hennes då 60-åriga ansikte. Kanske förstod hon vad den där unga vilsna tjejen vid scenkanten mest av allt behövde få höra, när hon svarade ”Jag tänker inte över vem jag är, jag bara LEVER!” Jag minns att jag först blev lite förvånad över svaret, det var inte vad jag hade väntat mig, men jag log, och tackade henne så mycket. När jag sedan gick ut på Drottninggatan den kvällen, var det som om jag hade utrustats med en efterlängtad inre kompass som kunde visa mig vägen, som människa, som kvinna. Man kanske inte behöver fundera så mycket, utan bara koncentrera sig på att leva istället. Det kunde väl inte vara så svårt…

Och nu har Viveca kommit till min hjälp igen. Som ett motgift mot nedsättande tankar när jag tittar mig i spegeln. Hon säger mig att ungdomen är överreklamerad, och att rynkor inte alls är en styggelse, utan till och med en tillgång. Ja, det bästa är om vi kan lära oss att älska skavankerna, eller iallafall lära oss att acceptera dom. Kanske kan vi acceptera utan att resignera, och känna oss befriade med det faktum att rynkorna i våra ansikten ger oss karaktär. I ett perfekt ansikte kan det vara svårt att se några tecken på liv, det finns inget där under att upptäcka. Det är lätt att skrämmas av det perfekta, och då vill man kanske hellre vända sig till ansikten med skavanker, karaktär och innehåll. För att skavankerna förmedlar liv och mänsklig värme, och då kan vi känna igen oss och slappna av. Ok, det är naturligtvis lättare att bli kompis med sina rynkor när man är vacker som Viveca. Visst. Men kanske kan vi istället för att fördjupa oss i grubblerier om rynkor, lägga vår energi på att leva fullt ut?

Peace sister!

V.V. / Vivecas Vänner

Sir Winston Churchill gör VV-tecknet

zp8497586rq

VÄLKOMMEN TILL 50+MODE!

I mitt yrke som personlig stylist hjälper jag alla, oavsett kropp, ålder och kön att hitta sin stil, sina färger, och att bli sin egen stylist.
50+Mode är en blogg för alla nyfikna, men vänder sig främst till kvinnliga 50+are som är intresserade av mode. Stiltips och garderobstips varvas med reflektioner över sådant som vi som har varit med ett tag, ställs inför. Finns det några stilförebilder för oss? Kan vi lära oss något av dom? Hur ska vi förhålla oss till rynkor? Till grått hår? Hur klär man sig för att uthärda klimakteriets vallningar, och åldrade kroppens förändringar? Hur handskas man med färger när man blir allt blekare? Och hur hanterar man sin eviga kärlek till svart…?

 

Marie Tostar-Lindner, personlig stylist, 50+bloggare

PRENUMERERA

Ja tack! Jag vill gärna prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

POPULÄRA INLÄGG & SIDOR
Följ 50+Mode på Instagram
Följ Tellclothes på Instagram
FÖLJ 50+MODE:
Follow on Bloglovin
Blogglista.se
KATEGORIER
TIDIGARE INLÄGG
TRANSLATION – Yes please!
%d bloggare gillar detta: