Säkert har ni samma erfarenhet som jag, att man kan beundra stilar och dras till stilar trots att de inte alls passar en själv. Själv har jag en fäbless för sent 50-tal till en bit in i 60-talet. Jag tycker att det är ursnyggt!
Jag kan titta i timmar på den tidens ultrachica outfits. Men provar jag själv sådana kläder ser jag hopplöst tantig ut, inte alls sådär flott och tjusig som modellerna på bilderna. Kan också bero på att kvinnorna alltid är hypervackra. Men det är inte bara det. Stilen är inte jag. Helt enkelt. Den passar den svala, superkvinnliga typen an kvinna, som rör sig elegant och världsvant i mondäna miljöer. Så det är bara att avstå från att anamma stilen, och avnjuta den som vacker konst istället. Och faktum är ju att stilen inte passar något vidare in i nutiden heller. Det hjälper.
Men visst är det ändå lite frustrerande och vilseledande? Man skulle ju önskar att det bara vore att följa ens hjärta så blir allting rätt. Men så enkelt är det ju dessvärre inte. Vi måste lära oss att avstå, för någonting bättre. Såsom livet i övrigt. Vi kan inte bo överallt i världen, vi måste välja land. Vi kan inte vara gifta med alla härliga män på jordklotet, vi kan inte äta alla rätterna på menyn under en kväll på restaurang, vi kan inte inreda vårt hem med alla tänkbara stilar på en gång, vi kan inte jobba med alla jobb vi tycker verkar intressanta… Ja, ni fattar. Vi måste välja. Och detta gäller alltså också för klädstilar.
Nyckelordet för att hitta rätt är komfort. ”Comfortable in your own skin”, som den engelsktalande säger. En god hjälp på vägen dit är att se till att välja kläder du trivs i. Och då menar jag inte att du dag ut och dag in bär mysbyxor och fleecetröja. Utan att du istället försöker hitta kläder som bär fram dig på det mest smickrande sättet, på det mest sanna sättet, så att när du ser dig i spegeln känner igen dig själv, för att du har blivit tydligare inför dig själv, och du tycker om det du ser. Och det funkar endast när dina kläder ”sparks joy” som rensningsgurun Marie Kondo säger. Det vill säga, kläder som gör dig glad ända ner i tårna, som tänder en liten lyckognista i magen, som gör att du sätter på dig plagget med glädje och förväntan.
Tidningen Elle skriver om rensningsgurun Marie Kondo, i senaste numret.
Hanna Hellqvist beskriver i samma Elle-nummer ett köp av en efterlängtad, blå, dubbelknäppt ullkappa från Acne;
”Det finns bara tre ord som kan beskriva det jag upplevde den dagen: Spark Fucking Joy! Jag älskar min rock. Jag blir glad varenda gång jag sätter på mig den. Fan, jag blir liksom glad bara av att tänka på den? När jag får syn på mig själv, i rocken, i ett skyltfönster hoppar hjärtat till lite.”
Här kan ni se när Marie Kondo beskriver hur Sparks joy känns. ?
Klockrent, eller hur? ? Hur hittar man dit då? Finns det något lite mer konkret sätt? Och hur gör man för att hålla gnistan vid liv genom åren?
Jo, det finns några saker att tänka på, några knep att ta till på vägen till en helgjuten, egen stil;
Ohm…
Här nedan däremot, ser man tydligt hur Trinny trivs i kläderna och hur hennes personlighet får blomma ut. Inte sant?
Se här ett exempel hur olika en outfit med samma klänning kan se ut!
För inspiration nu och framöver här i bloggen, tänkte jag att jag skulle börja med en serie med stilikoner.
Först ut är Diane Keaton, en kvinna som klär sig helt efter eget huvud. I bästa Annie Hall-stil parar hon herrkläder med kvinnliga kjolar, coola skor, breda skärp och hattar. Färgskalan är mestadels svart/vit, med ett och annat färginslag.
Enjoy!
Tittar man närmare på hur Diane Keaton gör, så är det några saker som går igen i hennes outfits och som du kan anamma om du tycker att det passar dig:
Apropå filmstjärnor så innehöll kvinnornas kreationer på årets filmfestival i Cannes en del finurliga ärmar, perfekta för den mogna kvinnans många gånger lite mindre tilltalande överarmar. Här är några smakfulla idéer som ger ett lite avklätt intryck utan att överarmarna behöver exponeras.
Ännu en idé. Givenchy 1985.
Jag låter en annan filmstjärna avsluta det här inlägget.
Ha en fin helg! ✨??
??