Tillbaka till livet, känns det som. För er som inte haft borrelia säger jag bara, akta er för fästingar!!! Och för er som har haft borrelia behöver jag inte säga någonting, ni har min fulla sympati, och jag vet att ni kommer att hålla er så långt ifrån fästingar som möjligt för all framtid. Fy farao, vilken hemsk sjukdom det är, man är ju helt borta. Jag har inte orkat någonting, har inte kunnat jobba. Yrsel och orkeslöshet plus ett hjärta som rusar ibland skulle kanske ha kunnat gå att jobba med, hjälpligt. Men värst av allt var hjärndimman, jag kunde inte tänka klart. Kunde inte fokusera, och orkade inte genomföra någonting som krävde lite tankeverksamhet. Allt gick som i ultrarapid, och jag tänkte mörka tankar. Trodde jag höll på att gå in i en depression. Hemskt. Men nu har jag tagit antibiotika ett tag och tankarna har börjat klarna och ljusna, och orken har börjat återvända. Trots denna grådag som det är idag, så lyste de tilltufsade höstfärgerna med en ny kraft för mig, på morgonens hundpromenad. Så härligt att vara ute ur värsta dimman! Tack Alexander Fleming för att du glömde att städa undan dina stafylokockodlingar! ♥ Så att det till världens stora glädje kom att bildas mögel på odlingarna tills du kom tillbaka. Världens bästa mögel! Se där vad lite glömska kan åstadkomma. Det är ju alltid en liten tröst för oss 50-plussare.?
Mitt i den värsta dimman lyckades jag samla ihop mig och pallra iväg med tre goda vänner på en hyllningskonsert för Woodstock 50 år, något som var inbokat sedan länge. Under dessa händelselösa dagar i dimma, innan min läkare kunnat hitta orsaken till mitt mående, hade jag bara för att överhuvudtaget göra någonting lyckats knåpa ihop en blus av resttyger och lite annat, så jag var väl förberedd. Man har ju inte ett passionerat klädintresse inte för intet! ? Det var lite kul att klä sig på hippietema kvällen till ära, nu när jag hade tiden. Jag kombinerade blusen med en svart pälsväst, silversmycken, utställda svarta byxor och silverboots. Trés boho chic, eller hur?