Det har förmodligen pågått länge. Men inte förrän nyligen upptäckte jag den. Halsen! 😱 Vad var det som pågick där? Hur länge har det hållit på egentligen? Det syns ju jättemycket! Varför har ingen sagt något?! 😅 Fast ingen säger väl förstås sådär rakt ut ”oj vad du har åldrats!”. Man tänker det. Men man säger det inte.
Jahapp, så är det alltså, jag har åldrats SÅ mycket. Svart på vitt. Rakt i solar plexus. De där vertikala linjerna, som spända fiolsträngar, blir groteska i skarp belysning och gör att jag inte ser något annat när jag tittar mig i spegeln.
Kort efter denna sorgliga upptäckt lyssnade jag på Niklas Strömstedts sommarprogram. Han tog upp kalkonfladdret han med, och berättade hur han till slut bestämt sig för att lära sig leva med det istället för att låta någon doktor modulera om. Ja, man vänjer sig väl med tiden, som med så mycket annat. Istället för att fokusera på fanskapet under hakan får vi välja att se till helheten. Så är det. Jag får jobba på den biten. Tills dess bär jag polotröjor ett tag tills min värsta upprördhet har lagt sig. Funkar så länge inte hakan lägger sig i veck ovanför kragen bara… 🤦♀️ Sjal kan ju vara en annan idé.