Alla har vi varit där, vi har provat att bära en ny typ av plagg, färg eller accessoar och det känns ovant till en början. Men det förstår vi. Så vi provar lite till. Det känns fortfarande ovant. Men vi har hört att man ska envisas. Så vi håller på men skavet ger sig inte, trots flera försök. Så efter ett tag ger vi upp och tänker att det nog ändå inte var vår grej.
Inte så konstigt.
Vanans makt är stor. Men ovanans makt är minst lika stor, och då är det upplevelsen av att känna sig ovan som jag menar. En sådan känsla kan bita sig fast riktigt länge.
Det finns lite olika uppgifter på hur lång tid det tar för en ny vana att sätta sig, allt mellan 18, 21, 66, 90 eller 254 dagar. I snitt 66 dagar, sägs det. Det tar med andra ord längre tid för en ny vana att implementeras i vårt dagliga liv än vad vi kanske skulle kunna tro, och önska. En förklaring till varför det är svårt att ändra vanor handlar om att vi väljer kortsiktig belöning före en belöning som ligger längre fram.
Så tänk på det om du vill prova något nytt. Istället för att du tar av det nya när det börjar störa dig försök stå emot och se vad som händer om du bara fortsätter. Och sen fortsätter du lite till! Det kan som sagt behövas en lång tid innan den nya vanan känns lika naturlig som att borsta tänderna. Lösningen heter envishet, tålamod och babysteps, alltså ett litet steg i taget.
Très, très casual and young looking look, ur Ines de la Fressange’s bok ”Parisian Chic”.
Det kan vara lite svårt att ringa in den franska chica stilen, så där med en gång. Det handlar mycket om en livsinställning, en attityd, där kläderna får symbolisera fransyskans hållning till livet.
Det ska se ut som om man inte lägger mycket tid på hur man ser ut, men det ligger mycket arbete bakom för att få till den där perfekta kombinationen av ofållad nonchalans och elegans, som någon så fint beskrev det. Stilen är smakfull, avspänd, smickrande, går att kombinera i oändlighet, och bygger mycket på kontraster. Det lyckade slutresultatet ska se spontant och oplanerat ut, och samtidigt alltså elegant.
De unga är ännu mer avslappnade i stilen än den äldre generationen, det räcker med ett tank-linne, ett par säckiga byxor, en herrkavaj och ett par converse eller pennyloafers, så är allt klart. En mix av maskulint och feminint. Fransyskan har ett utpräglat sinne för detaljer, och bär exakt så mycket smycken som behövs, aldrig för mycket. Hon bär aldrig mer än tre färger på en gång, och hon matchar en utsliten jeansjacka med en feminin chiffongblus, en kvinnlig kjol med ett par platta ballerinor. Smakfullt, balanserat och sensuellt, med kontraster som spelar mot, och bär fram varandra. Rufsigt hår till en feminin klänning, perfekt målade röda läppar till osminkade ögon, en cashmere-cardigan slängd över axlarna till festklänningen. Tufft mot mjukt, läder mot siden. Ja, det är en skön konst, och inget man lär sig på en kafferast.
Att den franska kvinnan klär sig snyggt håller nog de allra flesta med om. Ultrachict, sensuellt kvinnligt, och sådär nonchalant avslappnad, självklart och stylish på en gång.
Audrey Hepburn kunde bära den, men inte jag. Och det, fastän hon inte ens var fransyska!
Det första klädesplagg som dyker upp i tankarna när jag tänker på fransyskans klädstil, är den tvärrandiga sailortröjan. Jag har alltid sneglat på bateaux-tröjorna à la Breton, och haft en dröm om hur chic jag skulle framstå i en så’n. Ett otal många gånger har jag gått in i olika provrum, och testat. Bara för att komma fram till samma sak, om och om igen; att de vit-och-marinblå-randiga tröjorna inte passar mig, det ser rent ut sagt urtrist ut. Det bara är så. Men idén har konstigt nog aldrig dött genom åren, trots mina upprepade misslyckanden. Det ser ju så snyggt och chict ut på andra. Audrey Hepburn, Brigitte Bardot, Jane Birkin och hennes döttrar, för att nämna några. Kanske, kanske går det. Nå’ngång! Tänker man, tills man inser att det är nog fransyskan i sig som är sådär chic. På sättet hon rör sig, hennes attityd till livet, hennes fantastiska språk, gester, hennes livsstil, hennes sedan långt tillbaka nedärvda, superfeminina kvinnlighet. Det sitter inte i tröjan hon bär. Det följer tyvärr inte med någon ”instant fransyska”, på något magiskt sätt, bara för att man köper en randig tröja. Är man en robust svenska så är man. Inte särskilt förfinad eller superfeminin, med andra ord.
I mitt yrke som personlig stylist hjälper jag alla, oavsett kropp, ålder och kön att hitta sin stil, sina färger, och att bli sin egen stylist.
50+Mode är en blogg för alla nyfikna, men vänder sig främst till kvinnliga 50+are som är intresserade av mode. Stiltips och garderobstips varvas med reflektioner över sådant som vi som har varit med ett tag, ställs inför. Finns det några stilförebilder för oss? Kan vi lära oss något av dom? Hur ska vi förhålla oss till rynkor? Till grått hår? Hur klär man sig för att uthärda klimakteriets vallningar, och den åldrade kroppens förändringar? Hur handskas man med färger när man blir allt blekare? Och hur hanterar man sin eviga kärlek till svart…?
Marie Tostar-Lindner, personlig stylist, 50+bloggare
SENASTE INLÄGGEN
