Alla har vi varit där, vi har provat att bära en ny typ av plagg, färg eller accessoar och det känns ovant till en början. Men det förstår vi. Så vi provar lite till. Det känns fortfarande ovant. Men vi har hört att man ska envisas. Så vi håller på men skavet ger sig inte, trots flera försök. Så efter ett tag ger vi upp och tänker att det nog ändå inte var vår grej.
Inte så konstigt.
Vanans makt är stor. Men ovanans makt är minst lika stor, och då är det upplevelsen av att känna sig ovan som jag menar. En sådan känsla kan bita sig fast riktigt länge.
Det finns lite olika uppgifter på hur lång tid det tar för en ny vana att sätta sig, allt mellan 18, 21, 66, 90 eller 254 dagar. I snitt 66 dagar, sägs det. Det tar med andra ord längre tid för en ny vana att implementeras i vårt dagliga liv än vad vi kanske skulle kunna tro, och önska. En förklaring till varför det är svårt att ändra vanor handlar om att vi väljer kortsiktig belöning före en belöning som ligger längre fram.
Så tänk på det om du vill prova något nytt. Istället för att du tar av det nya när det börjar störa dig försök stå emot och se vad som händer om du bara fortsätter. Och sen fortsätter du lite till! Det kan som sagt behövas en lång tid innan den nya vanan känns lika naturlig som att borsta tänderna. Lösningen heter envishet, tålamod och babysteps, alltså ett litet steg i taget.
Jag är inget fan av styling upp till tänderna, som damerna från bloggen Advanced Style visar på bilden nedan. Delvis kanske för att jag är svenskt måttlig. Men också och egentligen nog mest, för att jag tycker att det döljer människan där innanför. Kläder ska bära fram personen och inte tvärtom, anser jag. Här tycker jag att deras outfits tar över.
Ibland när jag ser en del outfits tänker jag att om hon bara (oftast en hon, men det händer också bland medvetna modemän eller hipsters) kunde ta bort det där eller det där, så vore det hela kanon. När det verkar för genomtänkt, för ansträngt, för matchat eller utstuderat kontrastbrytande, då tappar åtminstone jag intresset.
En outfit ska enligt mig inte vara utmattande att titta på, däremot intresseväckande. Man ska bli nyfiken på människan där innanför. Uppenbarelsen man ser framför sig ska smeka ögonen, inte attackera eller hoppa på. Outfiten får gärna innehålla överraskande element som poppar ut men ändå hänger ihop med resten. När en styling är i riktig toppklass stimulerar den inte bara ögonen utan också liksom våra sinnen.
Men jag tror dessvärre att kläder ibland används som sköldar, för att hålla omgivningen på avstånd istället för att bjussa på vem vi är. Särskilt när det gäller kläder eller accessoarer från lyxmärken. Louis Vuittonloggan är ett tydligt exempel på en statusmarkör snarare än ett personligt uttryck. I det här fallet är det oftast i form av en väska. Fast det kan funka om man väger upp väskan, den starka statusmarkören, med en personlig outfit i övrigt, en helhet som berättar någonting om människan där innanför.
Ett halsband från Max Mara har satt igång saker och ting hos mig. Arsenio kallas det maffiga statementhalsbandet, och en av färgvarianterna, färgen cornflower blue, har jag fastnat för. Jag bara älskar det. Men det går inte att uppbringa här i Sverige. Tyvärr. Jag måste bege mig till Italien… För ett halsbands skull.
De härliga blommorna med 3D-effekt i kombination med den fräscha färgmixen av orangerött, himmelsblått, svart, silver och transparentvitt har väckt ett fasligt habegär hos mig. Ack så snyggt det skulle vara till den ljusblåa skjortan, som jag snubblade över på herravdelningen på H&M, när jag skulle handla åt min son tidigare i veckan. Och så snyggt till svartvitt, till helvitt, till rött, orangerött…
Stockholm häromkvällen när en dubbel regnbåge spände sin båge över hela stan. Här ser man den över S:t Göran som slåss mot den berömda draken, i G:a Stan.
Häromkvällen var det regn och rusk, sol och regnbåge om vartannat. Stan var vacker och dramatisk, men frös gjorde jag och mitt sällskap.
Vinterkläderna har om och om behövts plockas fram den sista tiden. Men NU ska väl ändå våren rulla in på allvar, får vi verkligen hoppas. Det sägs så iallafall. Blir det ingen bättring snart så börjar det locka att bege sig söderöver.
Till Franska Rivieran kanske? Där finns solen och värmen, och tar man sig dessutom till Cannes så hamnar man just nu mitt upp i filmfestivalen som pågår där.
Som vanligt skickas täta rapporter från röda mattan. Vem bär vad, är den stora frågan, och som vanligt är det bara kvinnornas klädsel som diskuteras.
I mitt yrke som personlig stylist hjälper jag alla, oavsett kropp, ålder och kön att hitta sin stil, sina färger, och att bli sin egen stylist.
50+Mode är en blogg för alla nyfikna, men vänder sig främst till kvinnliga 50+are som är intresserade av mode. Stiltips och garderobstips varvas med reflektioner över sådant som vi som har varit med ett tag, ställs inför. Finns det några stilförebilder för oss? Kan vi lära oss något av dom? Hur ska vi förhålla oss till rynkor? Till grått hår? Hur klär man sig för att uthärda klimakteriets vallningar, och den åldrade kroppens förändringar? Hur handskas man med färger när man blir allt blekare? Och hur hanterar man sin eviga kärlek till svart…?
Marie Tostar-Lindner, personlig stylist, 50+bloggare
SENASTE INLÄGGEN
