Säkert har ni samma erfarenhet som jag, att man kan beundra stilar och dras till stilar trots att de inte alls passar en själv. Själv har jag en fäbless för sent 50-tal till en bit in i 60-talet. Jag tycker att det är ursnyggt!

Jag kan titta i timmar på den tidens ultrachica outfits. Men provar jag själv sådana kläder ser jag hopplöst tantig ut, inte alls sådär flott och tjusig som modellerna på bilderna. Kan också bero på att kvinnorna alltid är hypervackra. Men det är inte bara det. Stilen är inte jag. Helt enkelt. Den passar den svala, superkvinnliga typen an kvinna, som rör sig elegant och världsvant i mondäna miljöer. Så det är bara att avstå från att anamma stilen, och avnjuta den som vacker konst istället. Och faktum är ju att stilen inte passar något vidare in i nutiden heller. Det hjälper.

Men visst är det ändå lite frustrerande och vilseledande? Man skulle ju önskar att det bara vore att följa ens hjärta så blir allting rätt. Men så enkelt är det ju dessvärre inte. Vi måste lära oss att avstå, för någonting bättre. Såsom livet i övrigt. Vi kan inte bo överallt i världen, vi måste välja land. Vi kan inte vara gifta med alla härliga män på jordklotet, vi kan inte äta alla rätterna på menyn under en kväll på restaurang, vi kan inte inreda vårt hem med alla tänkbara stilar på en gång, vi kan inte jobba med alla jobb vi tycker verkar intressanta… Ja, ni fattar. Vi måste välja. Och detta gäller alltså också för klädstilar.