Hej igen! Länge sen sist kära 50+Mode-vänner, jag vet, och jag beklagar. ❤ Kan bara förklara med att tiden inte räcker till. Jag missade t.o.m. bloggens 10-årskalas den 5 september!
Jag inser också att min tid som 50+bloggare börjar rinna ut. Jag är ju faktiskt inte 50+ längre utan har hunnit bli 60+, närmare bestämt 62 i december.
Så… detta innebär mina vänner, kära läsare, sorgligt nog att det här är ett av mina sista blogginlägg, kanske t.o.m. det allra sista. Jag är hemskt, hemskt ledsen att behöva göra er besvikna. 💔❤ Det är vemodigt, men ofrånkomligt. Allt har sin tid.
Kanhända hinner jag med något inlägg till innan årets slut, som avrundning. Men sen får det faktiskt vara slut med 50+funderingar för min del, i den här bloggen iallafall.
Som en liten tröst kommer jag att fortsätta med 50+Mode-kontot på Insta och Facebook, ett tag till iallafall.
Här är länkar till kontona. ⇒ instagram.com/50plusmode/
Antika smycken
Apropå Instagram så läste jag en reflektion där för en tid sedan som fastnat i mitt medvetande. Ett konto som heter @bedouinsilver skriver så vackert i ett inlägg om gamla smycken…
Är inte det en vacker tanke? Att det är vi som får äran att umgås med de gamla, antika och kanske ärvda smyckena en tid, och inte tvärtom. Smyckena fortsätter sina liv efter att vi är borta, precis som de hade en historia från tiden innan vi kom in i bilden.
Jag har t.ex. ett smycke som jag fått ärva från min makes farmor, ett armband bestående av en kraftig guldlänk med en enda berlock på, en stoor fyrklöver.
Om det ändå kunde berätta… Jag tror jag ska bära det idag!
Min makes farmors armband med stor berlock, i sällskap med armring från Sophie by Sophie för en uppdaterad look.
10 års bloggande
Under dessa tio år av bloggande har jag hunnit vrida och vända på det mesta som dyker upp på horisonten för en 50+are. Funderingar över grått hår eller inte, hur man ska bete sig nu när man vare sig är tonåring eller tant, resonemang och livsperspektiv som ändras under åren, stiltips, moderåd och trix såklart, rynkornas vara som utan att fråga sprider sig över ansiktet, det kroppsliga förfallet som inte heller går att undgå, och hur man nu ska hantera sitt ”nya” eller snarare gamla jag. Och det där mystiska, som sakta men säkert kommer smygande, när man inte fattar vad det är som pågår, tills det en dag går upp för en att; Ah, såklart! Jag har hamnat i klimakteriet! Att jag inte tänkte på det.
Det har varit en fantastisk rolig resa att få blogga och jag har lärt mig mycket om oss kvinnor mitt i livet om vad vi står inför. Och jag har också lärt mig en hel del om mig själv.
Jag har berättat det förr, men jag berättar igen. Om den gången jag träffade Viveca Lindfors, den fantastiska skådespelerskan född 1920. Gången då jag frågade henne hur hon upplevde sig själv.* Hela hennes rynkiga ansikte, hon var väl ungefär i min ålder nu, sprack upp i tusen rynkor då hon svarade ”Jag tänker inte så, jag bara lever”. Jag trodde hon svarade så där lite politisk korrekt för att hon ville uppmuntra mig som ung kvinna att inte fastna i mitt yttre. Men nu tror jag faktiskt att hon menade det. Jag tror att jag också förstår vad hon menade. Min tolkning av det, som passar mig just nu i alla fall, är att hon, vacker som hon var, inte hade fastnat i ytan utan levde inifrån och ut. Jag har länge levt utifrån och in och låtit andras ögon och tyckande vara viktigare än mina upplevelser, men förstår nu bättre att leva inifrån och ut. Ytan har blivit mindre viktig, mitt yrke till trots. Det jag gör och säger är det som spelar roll. Jag har förstås vetat om detta, kan tyckas självklara, under lång tid, men först på senare tid har det liksom gått in och landat på riktigt. Det är paradoxalt eftersom jag nu verkligen vet hur jag ska göra för att klä och piffa mig för att visa mig från min bästa sida. Och då betyder ytan mindre än vad den gjorde förr. Så typiskt. Inte för att jag tänker sluta bry mig om ett yttre, det kommer jag aldrig göra. Men det viktiga är vad jag upplever och vad jag ger ifrån mig, vad jag kan bidra med till omvärlden.
* Läs hela historien i ett tidigare inlägg ⇒ Om rynkor / del 1 – Vivecas Vänner | Tellclothes
Med de orden vill jag tacka er kära, trogna läsare för att ni följt med under 10 års bloggande här på 50+Mode! Jag väljer nu att istället lägga all energi på mina kunder och på min podd Inte Bara Kläder. Häng med där vetja, om ni inte redan gör det! ➡
I det senaste avsnittet till exempel kan ni höra Susanne Ljung, journalist och programledare för det omåttligt populära Stil i P1, berätta om sin egen stil och stilresa! ⭐
Min podd finns förutom här i länken till Acast också på Podcaster, Spotify, Google Podcasts och Poddtoppen mm. 🎧🎧🎧
Så TACK!!!
Nu får andra 50+bloggare helt ta över. Kanske startar jag en 60+blogg, eller 70+ el nå’t någon gång i framtiden, vem vet, vi får se.
Skulle saknaden bli outhärdlig 😉 så finns ju alltid bloggen kvar här på nätet att gå tillbaka till. Under den separata fliken BLOGGINLÄGG PÅ TEMA | Tellclothes kan du dessutom enkelt välja ämnen du är intresserad av. De ligger sorterade under Stil, Garderob, Grå eller ej, Styling, Plagg, Färg, 50+, Skor & Accessoarer, Skönhet, Shopping, och Packa smart. Inläggen går att använda som guider, om och om igen.
Så nu återstår då bara ett stort TACK, TACK, TACK för alla år kära läsare och nytillkomna under senare tid!!! ❤🙏❤ Det har varit fantastiskt roligt att ”träffas” så här på nätet.
Var rädda om er! 💖 Kram!!!
⭐ SEVÄRT TIPS!
Innan jag avslutar vill jag rekommendera ett program på SVT Play om jeansens historia. Våra blå älsklingar synas i sömmarna så att säga, och dokumentären ger oss en bredare bild av plaggets ursprung, om vad det betytt och inneburit för folket i det stora landet i väst. Intressant är det!
https://www.svtplay.se/video/j16gJzJ/inte-utan-mina-jeans
https://www.svtplay.se/video/j16gJzJ/inte-utan-mina-jeans
Comments are closed